Idag kom det tråkiga pressmeddelandet från Riksteatern. Riksteatern säger upp 35 personer och gör en omorganisation. Under Alliansregeringen har vi sett hur Rikskonserter har lagt ner och Riksutställningar omorganiserats till en konsultorganisation som sysslar med omvärldsbevakning. Riksteatern har fått mindre i statsanslag och tvingas nu till neddragningar. Riksteatern kan inte jämföras med Riksutställningar och Rikskonserter. Riksteatern är en folkrörelse som består av över 200 teaterföreningar och många tusen enskilda medlemmar. Det är dessa föreningar som är grunden för verksamhetens utformning. Nu står Riksteatern som alla andra kulturaktörer inför att pröva och ompröva sin organisationsstruktur utifrån den kultursamverkansmodell som regeringen har infört. Den omorganisation som nu annonseras av Riksteatern är spännande och intressant. Riksteatern har under många år varit en viktig aktör för lyfta angelägna samhällsproblem och bidragit till en internationalisering av kulturscenen. Hur blir det med det i framtiden?
Med tanke på hur genomsyrad teatervärlden är av gamla vanor, normer och beteendemänster – jag tänker t ex på en sådan sak som kan kallas den Ekska släktträffen bakom Strindbergs kläder i Spöksonaten på Dramaten nu, som hur förutsägbart som helst hyllas och överhyllas av de två lojala L-arna, morgontidningarnas snälla kritiker – känns det som en frisk fläkt, att en ny organisationsform prövas och kanske kan föra med sej åtminstone lite friska fläktar och rensa ut lite gammal, överlevd automatik. Bort med de jäviga familjeföretagen som finns insprängda överallt på våra teatrar!