Kulturinstitutionerna och det civila samhället

Kulturrådet har nyligen lämnat en rapport med rubriken ”Kulturinstitutionerna och det civila samhället”. Det är på uppdrag från regeringen som Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksteatern tagit fram denna rapport. Rapporten innehåller goda exempel på hur kulturinstitutioner och ideella krafter kan samverka. I förordet står det hur kulturinstitutioner kan involvera civilsamhällets organisationer i sina verksamheter. Utgångspunkten är ur kulturinstitutionernas perspektiv, hur de kan samverka med  ideella krafter. Är ideella krafter något som kan tillföra kulturinstitutionerna några nya kvalitéer?  Den ideella kultursektorn är en självständig part som drivs av egna mål och intressen. Varför ska den ideella kultursektorn involveras i kulturinstitutionernas arbete? Svaren ges i form av goda exempel, eller med s.k. lärande exempel. Den naturliga frågan dyker upp – på vems villkor? Och varför har staten tagit detta initiativ? Nu kan kulturinstitutionerna söka utvecklingsanslag för att samverka med ideella krafter som en del av kultursamverkansmodellen. Men den ideella kultursektorn kan inte söka dessa medel för att samverka med kulturinstitutioner. En del kulturinstitutioner har vänföreningar som är en viktig del av publikarbete och som även ibland stödjer verksamheten ekonomiskt. Men det är få föreningar inom den ideella kultursektorn som ser som sin uppgift att stödja och vara en del av kulturinstitutionernas verksamhet. Det finns exempel på kulturinstitutioner som helst vill sköta sitt publikarbete och arrangörsskap i egen regi utan inblandning av  teaterföreningar.

Den oro som har utryckts för att stat, landsting och kommuner  vill styra de ideella organisationerna genom alltmer detaljerade och specifika projektanslag är nog berättigad. Ett samarbete mellan en institution och en ideell förening är sällan ett samarbete mellan likvärdiga parter.

I kulturplanerna beskrivs ofta den ideella kultursektorn som medspelare och medaktörer, några som finns vid sidan av institutionerna. Det är en bra bit kvar innan den ideella kultursektorn beskrivs som en likvärdig aktör inom kulturpolitiken.

Flera forskare anser att vi nu ser det moderna civilsamhällets tredje utvecklingsfas efter industrisamhällets folkrörelser och 1970-talets protestvåg (enl rapporten). Den tredje vågen utgörs av antiglobaliseringsrörelser, den nya feminismen, HBT rörelsen och invandrarnas organisationer. De löst organiserade gränsöverskridande nätverken växer. Det forskarna sällan beskriver är hur folkrörelserna utvecklas och är aktiva i de nya frågor som dominerar samhällsdebatten. Folkrörelserna är en del samhällskroppen och har förändrats och utvecklats i över 100 år.

Demokratin mår bra av att självständiga folkrörelser får utvecklas och vara röstbärare och inte bara vara volontärer till kulturinstitutioner. Folkrörelser som vill vara samhällsbyggare och förbättra samhället.  Då krävs ett bidragssytem som stödjer och bidrar till självständighet. Därför är det precis som regeringen skriver i sin proposition om civilsamhället; ” Utvecklingen gör sammantaget att det är angeläget att bevaka att det civila samhällets organisationer inte blir successivt allt mera styrda av kortsiktig finansiering och detaljerade bidragsvillkor, såsom av projektbidrag, på bekostnad av organisationsbidragen.”

Det finns en stor förkärlek för projektbidrag hos många myndigheter. Ibland känns det som ett misstroende att vi kulturaktörer  inte är förmögna till innovativ utvecklingsverksamhet. Dessutom är dessa projektbidrag ibland utformade som beställningsverksamhet där staten eller myndigheten vill få utfört en viss typ av verksamhet. Många av oss springer gärna med, mer eller mindre oreflekterat  och glömmer bort den egna organisationens idé. 

För den ideella kutursektorn är det viktigt att samlas i en gemensam paraplyorganisation, därför har Ideell Kulturallians (IKA)bildats. Genom IKA kan vi tillsammans vara en part i dialogen med staten, landstingen och kommunerna.